Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommunist - men tillsammans med honom även den nu
helgonförklarade György Lukäcs - drev med sin snäva sekterism
i Linkskurve bort sådana antinazister som Heinrich Mann. De
förde därtill en hänsynslös kampanj mot oss arbetarförfattare.
Och vänstristerna gick ut med slagord som: Slå fascisten på
käften så snart du träffar på honom. Gatustrider och
Saal-schlachten, som det kallades när man slogs inne i
möteslokalerna, blev inte till någon seger över fascisterna. De bidrog i
stället till att isolera partiet. Även om vi fortfarande var ett
massparti.
Fast det hade gått tjugo år redan sedan den tiden och de unga
FDJ:arna levde i en annan värld än 1933 då Willi togs till
koncentrationslägret. I en annan värld också än den
Stalingradvinter då jag tagit medvetande. De förstod inte längre.
Förstod inte ens vad jag och min generation förstod.
- Inte ens Thälmann skyddades, sade de. Men partiet var ju
ett massparti, det största kommunistpartiet utanför
Sovjetunionen; hur kunde ni bara ge upp och låta er förbjudas?
- Vi gav inte upp. Vi gjorde misstag. Men glöm inte vilka
offer som krävdes, sade Willi.
FDJ:arna talade om dagssituationen i TDR. Sommarens kris.
De var kritiska mot SED:s centralkommitté:
- Varför väntade partiet med den nya kursen i somras?
På hemvägen till hotellet sade Maj:
- Ja, varför lät de Hitler ta makten? Varför lät de det ske?
- Krafterna var svaga, målet synligt långt i fjärran, dock för
mig knappast uppnåeligt, sade jag.
- Det var Brecht som skrev det, sade Maj.
Tidigt nästa morgon, torsdagen den 15 oktober 1953, skulle
vi ta tåget från Ostbahnhof hem till Sverige. Jag hade beslutat
mig för att bli författare på allvar. Maj och jag var överens. Det
skulle gå på något sätt.
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
