Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrivmaskinsunderlägg av tjock filt. Maskinen gungade när jag
skrev. Jag slog hårt på tangenterna när skrivandet gick bra men
ljudet dämpades av underläggen och bordet stod ju inte vid
väggen mot rummet. Lyhört var det heller inte ty väggarna här
i huset på Fleminggatan var tjocka och Maj brukade inte vakna
av smattret. Jag höll på med renskrivningen av "Hemkomst".
Jag hade bestämt mig för att tvinga igenom den på något
förlag. Boken var viktig, menade j ag, den skildrade världen på
annat sätt.
Det tog längre tid att skriva rent än att skriva direkt. Jag var
tvungen fundera över varje mening. Just nu höll jag åter på med
redaktör Hedenbergs vandring genom Ljungsvik en morgon
år 1941:
"Gruset knastrade under redaktör Hedenbergs fötter, den
vänstra galoschen kippade och spatserkäppen slog regelbundet sin
doppsko i grustrottoarens stenkant, knaster, kipp, knaster,
dunk, knaster, knaster, kipp, dunk. Redaktör Hedenberg var
på väg till tidningen och hans omsorgsfullt välputsade små skor
med tunna sulor var insvepta i galoschernas gummi."
Visst var det Karlstad år 1944 när jag började som volontär på
Värmlands Folkblad. Det norrländska tog jag från Härnösand
och Sollefteå. Där hade jag varit en del de åren när Dag
arbetade på Nya Norrland. Men det roade mig också att medvetet
knyta an till Ludvig Nordström. Markera tradition och
samhörighet. Men det skulle kritikerna aldrig märka. Till det var
de för obildade. Okunniga! De var av ideologiska skäl heller
inte längre beredda att inse att Ludvig Nordström och
Henning Berger - och för den delen Artur Möller, särskilt med "Det
hvita djuret" - hade skrivit något väsentligt om den dåtida
nutiden. Tiotalisterna och trettiotalisterna alltså. Tjugotalister-
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
