Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Jag tycker om att du är så stark Jan. Att du kan lyfta upp
mig och bolla med mig till och med. Men också för att du får
mig att säga sådant jag aldrig sagt till någon, sådant jag inte ens
velat berätta för mig själv. Vet du i går kom jag plötsligt ihåg
en skolkamrat jag hade året innan vi tog realen. Plötsligt när
jag satt på spårvagnen såg jag henne. Jag såg oss två utifrån och
jag mindes något som varken har inledning eller avslutning.
Bara ett synminne. Vi satt hemma hos henne och skulle läsa
läxor. Vi satt på hennes soffa. Plötsligt ser jag att jag klätt av
henne blusen och smeker hennes bröst. Jag ser det alldeles
tydligt och hon blundar och lutar sig mot mig. Mer var det inte.
Men hur det gick till vet jag inte. Plötsligt har jag tagit av henne
blus och behå och har hennes bröst i min hand och hon
blundar och lutar huvudet mot mig. Sådant hade jag inte vågat
minnas innan jag träffade dig. Jag är ju inte sådan heller. Som
håller på med flickor, menar jag.
- Vem var det? frågade jag.
- Äsch, hon med den stora schäfern du träffat på vårt
bröllop. Då när vi var i tolv-trettonårsåldern brukade pojkarna reta
oss. De ropade kåtloppa efter oss. Jag var Kåtloppa ett och hon
var Kåtloppa två. Men det var ingenting man menade något
med. Och hur det hänger ihop med det där minnet vet jag inte.
Vi satt och läste läxan, historia var det, och så har jag klätt av
henne och hon har låtit det ske. Men sedan tar minnet slut.
Det är som om filmen gått av. Kanske hade det något med
drömmen att göra. Kanske har jag drömt det här också. Det
jag berättat nu. Fast drömmen hade med resan att göra. Tåg
och sådant. Men varifrån jag fått tågtiderna förstår jag inte. De
stämmer ju inte.
Hon var inte sömndrucken längre, hon talade mycket
tydligt:
- Jag vill inte resa. Jag vill vara hos dig och inte alls resa ifrån
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
