Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handlade jag så? Varför? Det har jag grunnat på. Jag var som
en enda gegga. Hela tiden på tåget från Warszawa tänkte jag
på det. Jag förstod det inte. Han var försvunnen redan innan
jag sagt adjö till honom. Han betydde ju alls ingenting för mig.
Inte ens då det höll på.
- När du låg med honom?
- Nej, inte ens då betydde han något. Han var inte på
riktigt.
- Var det för hans skull du inte ville åka med till Paris?
- Alls inte, det hade ingen betydelse, det var borta redan då,
det hade ingen alls betydelse. Du måste tro mig.
Maj började gråta nu.
- Jag längtar till morsan. Det där med honom hade ju ingen
betydelse. Varför skulle jag till Göteborg om det hade haft
betydelse?
- Gråt inte, sade jag.
Jag hade stått stilla i dörröppningen hela tiden. Jag hade
talat lugnt. Jag hörde själv min röst långt borta, välmodulerad
men med grått överdrag, kunde man säga. Maj reste sig från
stolen. Hon gick till badrummet. Jag hörde att hon spolade
vatten, hon tvättade gråten av sig.
- Gå och lägg dig, sade jag. Du har en hård resdag i morgon.
- Jan, sade hon, jag har gjort dig ont. Det förstår jag. Det är
otroligt grymt men jag måste ärligt säga att jag hade ingen tanke
på att det skulle betyda något för oss. Jag trodde inte du skulle
bry dig.
- Jo, sade jag. Jag bryr mig. Bryr mig mycket. Men lägg dig
nu. Ingenting kan längre göras ogjort.
Hon gick in i vårt sovrum. Jag hörde att hon låg och grät.
Hon snyftade nästan hjärtskärande. Själv stod jag på balkongen
och såg ut över staden. Livet var alldeles stumt. Det kändes
ingenting. Dött. Allt var dött. Så ett äckel i testiklarna.
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
