Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 189 —
»hvarför se allting i svart — hvarför tro, att det
som är skönt och godt skall tagas ifrån oss? Vår
stackars jord behöfver det tvärtom alltför väl...»
Det hände ofta Eugen, då han var inne i
barnkammaren eller då flickorna voro ute hos
honom, och fröken Julia var med dem, att han
kom i samtal med henne, isynnerhet om Dora
ej var närvarande. Småningom blef det honom,
utan att han själf lade märke därtill, en vana
att prata och skämta med den unga flickan. Hon
Var mycket talför, hade en snabb, kvick
uppfattning, och, alldeles som Dora, en mängd åsikter,
färdiga och bestämda. Hon var icke vacker, hyn
var blek, nästan grå, håret ljusbrunt och
ögonen Vanligen halfslutna. — kanske var denna sista
omständighet beräkning, ty hennes ögon gjorde
en oerhörd effekt, när hon helt slog upp dem,
långsamt eller snabbt, alltsom tillfället kräfde. Det
fanns också något tjusande i hennes stamma, låg
och melodisk,’ och i hennes gång och rörelser.
Hon liksom gled framåt, och när hon klädde
barnen, när hon städade rummet eller sydde, var
det nästan som om hon smekt allt med sina
rörelser, så behagliga voro de.
Eugen undrade ofta hurudan hon var; att
hon skötte barnen med kärlek och omsorg, det
visste han ju, men hon hade något
hemlighetsfullt omkring sig, som han ej tyckte om, men
som på samma gång intresserade honom. Så blef
det honom en vana, egentligen mycket olik bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
