Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 190 —
nom själf, att lyssna på fröken Julias
betraktelser öfver lifvets förhållanden.
Hon var så barnkär, brukade hon säga —
och när hon sade detta, tryckte hon alltid någon
af de små flickorna intill sig — hon kunde icke
förstå mödrar, som uthärdade att ens för en
sekund vara ifrån sina små. Och hon underströk
»en sekund», alldeles på samma lidelsefullt
smekande sätt, som hon kramade den lilla flickan.
Eugen log bittert, men svarade ingenting.
Då hon upprepade gånger kom med dessa
betraktelser öfver moderskärleken, sade han
allvarligt, att han skattade sig lycklig åt att ha fått
en så öm vårdarinna åt sina barn. Fröken Julia
rodnade och blickade hastigt ned; då hon såg
upp, voro hennes ögon stora och öppna och
blicken skyggt bedjande, jiksom hade hon tiggt
någonting. Men Eugen sade ingenting mer. Han
lekte en stund med barnen, och fröken Julia steg
upp för att gå och lägga in deras kläder. Under
tiden inträffade det att Eugen, utan att han visste
därom, flere gånger med blicken följde fröken
Julias mjuka, smekande rörelser.
Då fröken Julia senare på kvällen fått
barnen i säng, och allt var tyst och hon själf gått
till hvila, låg hon länge vaken och tänkte och
grubblade. Ja, hon älskade verkligen de små
flickorna outsägligt, allesamman — mest lilla Maj,
barnet med de fina, smala händerna och det vackra
ansiktet, som hon aldrig tröttnade att kyssa —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
