Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 225 —
trottoaren, en medelålders, fet herre, som då han
fick se Eugen, lyfte på hatten och vänligt leende
nickade och vinkade med handen. Eugen hälsade
tillbaka stelt och likgiltigt — det där belåtna
leendet retade honom, hvarför i all världen såg han
så förnöjd ut, den lilla tjocka, flintskalliga karlen?
Eugen kände väl till hans familjeförhållanden; han
hade en ytlig, fåfäng hustru, hans ena son var
en stor rum lare, hans ekonomi stod på skrala
fötter — var det nu något att känna sig belåten
öfver, att man hade en snygg sommarkostym och
att man kunde gå utför Sturegatan och
förbindligt lyfta på hatten för hvarannan människa? Hvad
folk ändå äro nöjda med smulor af lycka...
Men andra tankar och känslor kunde också
uppstiga inom honom. Ibland då han ej haft
tid att resa ut till Blombacken, gjorde han i de
vackra sensommarkvällarne långa promenader
utåt landet och uppsökte då alltid ensliga vägar
och stigar. När stjärnorna då glindrade fram och
han stod och betraktade dem, kunde han för en
stund glömma sig själf och sin sorg. Först tog
han noga reda på alla stjärnbilder — i sin
ungdom var han mycket road af astronomi och hade
ännu stjärnkartan i hufvudet — så lät han
tankarne gå vidare, bortom stjärnorna, bortom tid
och rum. Den ändlösa rymden, evigheten, Gud,
de stora frågorna »hvadan och hvarthän»,
uppstego i hans fantasi, och då tyckte han att hans
sorger, hans bekymmer, allt blef så förunderligt
smått, allt, till och med det han så brinnande
Math. Roos, Maj. . 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
