Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 226 —
åtrått, ja, hela hans lif sjönk ihop till ett intet,
liksom hade han plötsligen stigit upp på ett högt
berg och därifrån sett landskapets linjer förtona
i fjärran. I sådana stunder kände han sig åter
lycklig, lycklig som då han, en liten pys, stod
i salongsfönstret, där den stora nerien blommade,
och månskenet strömmade öfver honom och
outsägliga tankar rörde sig i hans barnasjäl. Då var
det ej längre tungsintheten, som plågade honom ;
inför det oändliga, det gåtfulla kände han de
stora själsviddernas högtidliga, befriande ensamhet.
Men när han kom ut till sina flickor var
han alltid glad, barnsligt glad och uppsluppen.
Vanligen brukade de små, åtföljda af fröken Julia,
springa ned för att möta pappa på
ångbåtsbryggan, där de stodo och hoppade och skrattade
och Vinkade, så snart de fingo se honom på
ångbåtsdäcket. Ibland hunno de ej ned i tid, då
kommo de rusande utför backen, de äldsta först
och lilla »Märtungen» skrikande och dinglande vid
fröken Julias hand. Så blef det ett slagsmål om
första kyssen. »Jag först... jag först,» kvittrade
fyra små gälla stämmor, under det att fyra par
armar slingrade sig omkring honom och fyra
rosiga, fuktiga barnamunnar sträcktes emot honom.
Och han log och pratade i kapp med dem,
slöt dem i sin famn och såg ut som om det ej
funnes något sådant som sorg och missräkning i
lifvet.
Så brukade han slå sig ned på verandan och,
medan man väntade på middagsbudet, taga de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
