Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■— 247 —
deles som vanligt träda in med sina smidiga, tysta
rörelser och med ögonen halfslutna. Hon såg
inte det minsta besvärad ut, endast djupt sorgsen.
Hvar hon tillbringat natten visste hvarken Eugen
eller fru Bergenstierna; den senares jungfru hade
hjälpt barnen med klädseln, och det var först
nu fröken Julia visade sig.
Hon gick direkt fram till Eugen och sade
med låg, ödmjuk, men så tydlig röst, att det
hördes öfver hela salen:
»Jag är mycket ledsen åt att jag i dag på
morgonen försummade mina plikter, men
orsaken var, att jag med mjölkbudet fick ett
telegram om att min mor häftigt insjuknat. Törs
jag be expeditionschefen att genast få resa hem
till min döende mor?»
Hon såg Eugen in i ögonen fast och lugnt,
och med en blick så dyster, som om hon skådat
in i dödens skuggor.
Eugen kunde icke få ett ord öfver läpparne;
han blott stirrade på henne som man stirrar på
en spöksyn. Var detta samma unga flicka, som
han i går kväll sett skälfvande vid sina fötter?
»Jag hoppas min bön ej är alltför djärf?»
fortfor hon med ett förstulet hånleende.
»Nej — naturligtvis inte, — när fröken
behagar är ni fri att resa.»
Orden kommo nu kalla och högdragna; allt
hans medlidande var borta, han kände blott
afsmak.
»Min stackars mor behöfver nog litet hjälp,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
