Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 253 —
Ack ja, hon hade varit idealet, hos henne skulle
han ha funnit allt hvad han sökte! Så gingo
tankarna bort till hans små flickor, som snart skulle
växa upp till kvinnor. Hurudana skulle de bli
— hvad hade de ärft af honom och Dora —
hur skulle han rätt kunna leda dessa små lifliga,
sprittande varelser med alla deras tusen
möjligheter? Maj, lilla Maj... ja, hon liknade också
idealet, hon skulle förverkliga hans drömmar...
Men idealen fly, de höra ej jorden till, det
skönaste, det bästa få vi ej behålla... Han
skakades af en smärtsam rysning, då denna tanke
for igenom honom. Dock, hvarför se allt så
mörkt, hvarför grubbla och tänka så mycket? Och
framför allt, hvarför fordra så mycket af allt och
alla?
Denna höst, under hvilken hans inre
upprördes af så många skiftande känslor, inträffade
i hans yttre lif en stor förändring: han blef kallad
till medlem af konungens högsta domstol.
Eugen Blum hade ingen storartad begåfning,
och det stela, litet pedantiska, som hvilade öfver
hans yttre person, präglade äfven hans arbete.
Men han hade plikttrohetens och det lugna, klara
skapsinnets geni, och med detta lämnade han
flere af sina ungdomsvänner, som i mer än ett
afseende varit honom öfverlägsna, långt efter sig.
Hans minne och kunskaper hade gjort honom till
ett slags encyklopedi för hans omgifning; »det
ska’ vi fråga Eugen Blum om,» var ett slagord,
som alltid användes vid kinkigare tillfällen. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
