Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Psykografen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Än sedan?» svarade hon. »Tant Mildred får väl
skaffa sig en annan köksa, men då ha vi i alla fall
fått Comanche.»
De vände hästarna åt annat håll och redo uppför
Nun Canyon-vägen som leder över bergåsen och ner
till Napadalen. Men vägen var brant, och de
kommo endast långsamt framåt. Ibland voro de hundra
fot över flodbädden, ibland döko de ner och redo över
den tjugu gånger bara på en liten sträcka. De redo i
den djupa skuggan av slätstammiga lönnar och
resliga rödfuror och kommo ut på öppua bergsplatåer,
där jorden låg torr och rämnade i solen.
De kommo ut på en sådan platå, där vägen låg slät
framför dem en kvarts mil. På den ena sidan reste
sig bergets väldiga massa. På den andra sänkte sig
floddalens branta vägg i omöjliga sluttningar och
lodräta stalp ner till ån på bottnen. Det var en
avgrund av härlig grönska och mörka klyftor, randad
av irrande solstrålar och här och där med bredare
solfläckar. Sorlet av forsande vatten steg upp i den
vindlösa luften, och man hörde surret av vilda bin.
Hästarna föllo in i ett lätt trav. Chris red på
yttersidan, tittade ner i djupet och njöt av vad han såg.
Genom biens surr urskilde man nu dånet av fallande
vatten. Det blev starkare för varje steg hästarna
togo.
»Se!» ropade han.
Lute böjde sig fram ur sadeln för att se. Under
dem forsade vattnet fram utför en slät häll till dess
nedre kant, där det blev fritt — ett pulserande vitt
band, i ständigt glidande rörelse, som ändrade sin massa
men icke sin form, en luftig vattenväg lika immateriell
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>