Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Byggnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommande gånggrifterna från stenåldern, har man
trott att kojor af liknande form måste hafva varit
grundformen äfven för människoboningarna i norden ander
stenåldern.
Tältet är däremot grönländarnas sommarbostad, och
nästan öfverallt har tältet varit den ursprungliga
sommarbostaden, så som det utvecklat sig ur löfsalen eller ur
de enkla skyddsmedel mot blåsten, som man öfverallt
behöfde, äfven i varma klimat, så snart elden kom i bruk.
Där storbladiga träd funnos, stack man ned grenar i
jorden på den sida, där blåsten låg på, och täckte dem
med blad; eller också gjorde man af bark eller flätade
grenar riktiga skärmar, hvilka dock hade en motsatt
uppgift mot vanliga eldskärmar; de skulle skydda själfva
elden, icke skydda mot elden. Dessa skyddsmedel byggdes
i halfrundel kring elden, man täckte grenarna med mattor
eller skinn och så var tältet färdigt. När man fann på
att hänga mattorna eller skinnen på störar, blef bostaden
ändå lättare flyttbar.
Äfven under senare utvecklingsskeden, då hyddor
uppfördes af sten, lera eller trä, erhöllo de till en början
en rund form, liknande tältets eller en bikupas. Hos
somliga folk bibehållas ännu den senare formen.
Möblerna i de älsta bostäderna voro antagligen
endast bäddarna af mossa, tång eller halm, täckta med skinn
eller med tygstycken.
Det är ännu ett slags boningar, under dessa tidiga
skeden i människans historia, som fängsla vår
uppmärksamhet, nämligen de dödas boningar — grafvarna.
Föreställningen att de döda fortsatte sitt lif efter
döden vållade först den seden, att deras kroppar behöllos
kvar i de lefvandes boningar. Sedan uppfördes åt de
döde grafkamrar — här i norden t. ex. stendösar,
gånggrifter, hällkistor — hvilka, som sagt, antagligen liknade
de lefvandes boningar. Längre fram blefvo hos somliga
folk de dödes bostäder mycket mer konstrika byggnader
än de lefvandes. Men hos nästan alla folk ägnades
omsorg åt de dödas grafvar. Detta skedde framför allt till
följd af den tron, att de döda kunde löna den vård
eller straffa den vanvård, som de efterlefvande visade
deras stoft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
