Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bo. Ett ögonblick derefter ljöd en verkligt underbart vacker röst
igenom rummet; Jacöbo sjöng en skotsk: bergsång.
Med hufvudet lutadt i handen och tillbakahållen andedragt
lyssnade Helfrid. Det föreföll i henne, som han med sin sång ryckt
hennes-’själ till;; sig, och hon tyckte att hvarje fiber darrade och
att hjertat slog hårdare och friskare Slag; Det låg i den fulla,
manliga och klangfulla rösten så mycken själ, så mycken eld och ändå
så mycket af vek känsla; att Helfrid aldrig erfarit ett så mäktigt
intryck af någon sång. Då Jacob o sjöng den sista strofen, vände
han hufvudet åt Stephana, och Helfrid, som satt bakom honom,
förmodade, att han äfven såg på Stephana, något som på ett pinsamt
sätt störde intrycket af sången.
„Han älskar henne," tänkte Helfrid, Och en oemotståndlig
känsla af att vilja gråta bemäktigade sig hennes inre.
älskar henne,*- tänkte Herman och pressade tillsammans
läpparna.
Jacöbo sjöng nu några bengaliska sångör, och slutligen en^spansk.
I den :-’sistä låg så mycken grod,‘Så1 mycket miisik, ätt Helfrid,
alldeles ’omedveten äf hvad hon gjorde, gripen endast af sårigeh, reste
sig upp och Jgick fram till istolen,- på hvilkén han-Satt; der stannade
hon bakom-honom. Hon hade blifvit- blek-, ‘öch de- stora "ögonen
blickade-åä UnderbartJ syäfmiskt, att man tydligt’såg dét hvarje
ton trängt in i hennes hjerta. - När Jäéobö’- Slutat den spanska
sången; steg han upp,-sägande:
"„Får jäg lemna plats åt fröken?"-
„Nej., herr Lange, hvem skulle vilja sjunga efter er? det vore
förmätet." Helfrid räckte honom handen, tilläggande ett: „tack!"
Stephana sade intet, hon qvärsatt orörlig; och Jacobo gick fram
till grefvinnan, som complimenterade honom för det nöje han beredt
dem.
„Herr Lange eger verkligen en underbar röst," sade Herman
till Stephana, som vid, ljudet af hans ord spratt till. ’ „Öch underbar
är äfven den verkan han åstadkommer."
„Ja," sade. Stephana och reste sig upp, „jag ville höra den i
min sista stund, ;och vid ljudet af dessa rena toner andas ut min
sista suck." ’
„Han är Lycklig, som . eger denna förmåga att till och med
göra döden ljuf." Grefvens röst var ironisk.
„Jag har, hört vackrare, starkare >öch fylligare röster än hans,"
återtog Stephana utan att besvara grefvens ord; „men jag har nästan
aldrig höft en röst, som så behagat mig. Det ligger i den något
manligt kraftfullt och ändå så oböskrifligt känsligt, att jag tycker den
är liksom en bild af Jacobos inre, i och just derföre beherrskar den
mig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
