Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacobos ovanliga och redliga karakter, måste fästa sig vid honom
för hela lifvet; helst om man som jag, under flera år varit i en
daglig beröring med honom.“
,,En sådan daglig beröring emellan tvenne unga personer brukar
vara farlig, isynnerhet om dessa, i likhet med er båda, äro sköna
och likstämmiga till tankar och känslor. Har ni aldrig känt
faran deraf?" Äter såg grefven på Stephana.
,,Äh jo," svarade hon enkelt. „Det gafs en tid, då Jacobo stod
för min inbillning, såsom den ende vid hvars sida lyckan hade
kunnat blomstra för mig; men emellan honom och mig reste sig
förhållanden, som gjorde det omöjligt för mitt hjerta att närmas
eller lifvas af en känsla sådan som kärleken; och vi blefvo, hvad
vi intill döden skola förblifva, ett par trofasta vänner."
„Skall ni aldrig för honom blifva annat än en vän?"
„Nej, aldrig," svarade Stephana, så bestämdt och allvarligt,
att man tydligt hörde att hon talade sannt.
„Tack, Stephana,“ nästan hviskade grefven och gaf hästarna
ett slag. Båda tego en lång stund.
„Hvarföre har ni aldrig gift er, grefve Herman?" frågade
Stephana plötsligt. Herman spratt till och ryckte hastigt åt sig
tömmarna; men svarade:
„Det skall jag en gång förklara er, men icke nu."
På återstoden af vägen vexlades icke ett enda ord.
Om aftonen när man for hem, var grefven ovanligt fåordig, och
man kunde se att hans tankar voro allt utom behagliga. Det
ena molnet efter det andra drog öfver den bleka pannan, som blef
ännu blekare i månskenet,
„Ni är ej väl stämd i afton, grefve?" sade Stephana.
„Ah! min fru, det är derföre att ni på bortvägen förde mina
tankar på något som jag önskade kunna fly ända till skuggan af.
Och nu har jag uppdragit paralleler öfver hvad mitt lif kunnat vara
och hurudant det är."
„Vanligtvis skapa vi vårt eget öde, och det vi lida är som
oftast en följd af våra förseelser."
„Ty värr, har ni rätt; men medgif att det ligger något
för-tvifladt bittert i den tanken, att den lycka vi drömma oss aldrig
skall falla på vår lott; —i utan att vi, genom ett förfärligt öde, äro
stängda ifrån den. Ah! min fru, jag vore frestad att skjuta mig.
for pannan, då jag betänker att ödet liksom på hån visat mig ett
eden, som aldrig kan blifva mitt."
„Hvarföre kan det ej blifva ert?" —
„Och det frågar ni? — det är stunder, dä jag önskade, att
ni aldrig kommit i min väg; ty genom er har jag känt ännu tyngre
det öde jag ådragit mig."
„Har ni skapat det sjelf, bär det då som en man."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
