Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Ja, nu såsom alltid.11 Han tryckte hennes hand med
häftighet till sina läppar. Hon drog den sakta undaii.
:,Ni återvänder så fort ske kan från England och hit till
Kungsborg ?“ Stephana hade vändt sitt ansigte ifrån honom.
„Ja!“
„Och ni lofvar att göra er till en opartisk domare öfver Elin
och er sjelf?11
„Det lofvar jag.1’
„Och om ni finner henne värd er aktning, er kärlek och ert
namn, då.........?" Stephana höll upp och väntade på svar; men
Herman teg. När hon väntat en stund, upprepade hon frågande-:
„Då?"
„Då skall jag afbedja det onda jag gjort henne, och............“
„Nå, fortfar.1’
„Och återge henne friheten.11
„Stephana ryckte till och vände hastigt ansigtet åt Herman,
sägande långsamt:
„Aktenskapsskilnad, — eller afsky — är såledés allt hvad
ni vill skänka detta arma offer för ett gränslöst högmod. Ah!
grefve, ni är icke ädling.u Hon reste sig upp för att gå.
„Ett ögonblick, jag ber.11 Stephana stannade. „Aldrig skall
jag skilja mig vid henne; — aldrig beröfva henne det namn hon
har rätt att behålla, och hvilket jag en gång; gifvit henne;— men
om hon sjelf vill återfå sin frihet, då min fru, vill jag icke längre
vara ett hinder för hennes lycka. Hon ensamt må bestämma öfver
sitt framtida öde; men aldrig skall ett ord af mig förråda att jag
vill befria mig ifrån det barid, jag fördragit i elfva år. Mera kan
ni ej önska, icke begära af mig.11
„Nej, jag är i det hela nöjd med den seger jag nu vunnit.
En aning säger mig, att jag en dag skall vinna den fullkomligt.
Ni har lofvat att pröfva och opartiskt döma. — Nå väl, då är
jag äfven säker på att det slutliga utslaget skall blifva värdigt en
man af heder.11
„Är ni det?1’
,,Ja.“
„Och likväl sade ni nyss att jag icke var ädling?“
„Förlåt. — Jag öfverilade mig!11 Stephana räckte honom
båda händerna. Nog hade Herman sett henne hänförande, men
aldrig till den grad, som hon nu var, der hon stod med det bleka
ansigtet nästan ödmjukt nedböjdt och ett uttryck af barnslig
mildhet deri.
„Förlåta er! — Ack! jag skulle önska att jag egde något
att förlåta,“ utropade Herman och tryckte hennes händer till
sitt bröst.
„Hvem vet; den dag torde komma, då ni skall återtaga dessa
edra ord.11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
