Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårdslös värdighet, om man så får uttrycka sig. Hennes hy var
hvit och blomstrande, hennes ögon stora och lifliga, nästan allt
för lifliga, ty man hade^ svårt att föreställa sig annat än att hon
koketterade med dem, så blixtrade de när hon talade. Näsan var
rak, munnen något stor, med friska svällande läppar och bländande
hvita tänder. Man såg på draget omkring denna mun, att hon
var skapad mera för löje än för allvar. Håret var ljusbrunt och
af en ofantlig rikedom. De skarpt bågiga ögonbrynen hade en
förvånande likhet med Herman Romarhjertas, och man skulle hafva
varit frestad att taga dem för articifiella, då man erinrade sig att
Elin som ung knappast hade aning till ögonbryn, men vid närmare
betraktande fann man dem verkligen vara naturliga. På alla
hennes rörelser och på hela hennes väsende kunde man se att hon
tillbringat sin mesta tid i Frankrike och der tillegnat sig denna
graciösa liflighet, som är så egendomlig hos fransyskan. Den i
ögonen fallande sinnesrörelse, hon vid grefvens åsyn erfarit, var
inom en minut försvunnen och hon pratade med fullkomlig
glädtig-het och liflighet, liksom han varit en för henne likgiltig person.
Hennes skratt klingade lika friskt som om hon aldrig hade känt
hvad sorg ville säga, och hennes samtal blixtrade af qvicka och
muntra infall. Men med allt detta låg det uti Elins hållning
något så rent aristokratiskt, ibland till och med något högdraget,
att man tyckte det vara liksom medfödt, och i vissa ögonblick
påminte hon starkt om Helfrid. Man visste ej rätt hvaruti likheten
låg, men den förefanns, och man var frestad att säga: ’det synes
att de äro slägt.’
Herman tänkte, der han stod och betraktade henne:
„Är det möjligt att hon är samma Elin. Der finnes ju
knappast ett enda drag, om jag undantager den höga pannan och det
ljusbruna håret. Jag tror att hon behagade mig mera sådan jag
helt dunkelt minnes henne, ehuru ful och oharmonisk hon då var,
än hon gör det nu.“ Hans ögon häftades på Stephana. „Hvilken
omätlig skilnad,“ tänkte han; det kalla, stolta uttrycket försvann,
och i blicken låg en oförställd beundran.
Skilnaden var verkligen stor; Stephana med sin ytterst smärta
men ändå fylliga vext, sina nästan plastiska rörelser, utan all
affec-tation, på en gång så uttrycksfulla och ändå sa lugna; detta bleka
ansigte med sina underbara ögon, och sin magiska skönhet; allt
hade något så idealiskt fängslande, att man nära nog alldeles
glömde den mera praktfulla fägring, som tillhörde Elin. Anade
Jacobo att grefven uppdrog paralleler, eller var han sjelf frapperad
af den stora olikheten? Vi veta icke, men då lord Charter nalkades
damerna och grefven och Jacobo stodo allena qvar vid fönstret,
sade Jacobo:
„Man bör se Stephana bredvid ett annat vackert fruntimmer
för att rätt klart finna att hon är skön.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
