Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen och nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen förblödde själv. När dynastierna, som
självsvåldigt kommenderade sina bästa undersåtar i
döden, ha fallit, och religionen, som försedde med
fältropen, ha förlorat sin élan, då har man svårt att
se vad det var för tvingande nödvändighet, som drev
dessa två begåvade folk att slåss tills det ena drivit
det andra ut i havet. Nordmännen stannade i
Frankrike, Wilhelm Erövrarens män leva ännu i England
i avlägsna led, men de tappra morernas ättlingar
sitta i Tetuan och tvinna resignerat sitt skägg med
vita vekliga händer, som jag själv har sett.
Historien själv synes vittna om att detta inte är
bara småklok uträkning i efterhand. Denna
historia är i somliga glimtar också en kärlekshistoria.
Det är bevittnat att det fanns kärlek med i de två
folkens tävlan i ridderlighet, tapperhet, dikt och
vetenskap, konstskicklighet. Där finnes i deras
inbördes historia tillbud till försoning och till
sammansmältning, till blandning av blod, religion, dygder
och byggnadsstil. Även det är ett tecken på folkens
attraktion för varandra att kristna damer voro
så eftersökta av förnäma morer som gemåler att
de kunde skriva sina villkor och på så vis erhöllo
frihet att studera och öva vetenskap och konst.
Ibland tyckes historien hämta andan för att
betänka sig om vilken riktning den ska ta. Fördrag
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
