Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-— 2ÇI —
lag — trädde hon fram till honom och bad: »Vill du
icke, herre, åtminstone äta denna måltid tillsammans
med drottningen?»
Då reste sig Antonius och följde henne. Men inom
sig tänkte han, att nu ville han tala ut alla de onda,
hårda ord, som grott och spirat inom honom.
När han nu trädde in i tältet, smögo sig alla drott-
ningens följeslagare och tjänare ut därifrån. Ty de me-
nade: »Det är bäst att dessa två mötas allena.»
Och Antonius hade tänkt: »Nu kommer hon väl
emot mig gråtande. Men hon skall se, att hennes tårar
icke längre röra mig. Eller kanske vill hon pröva på
med löjen och kyssar — men hon skall märka, att så-
dant nu är förgäves. Eller törhända kommer hon själv
med vredgade anklagelser för att — såsom hon gjort
mer än en gång förut — därmed på förhand avvända
alla förebråelser. Dock, nu skola alla hennes konster
icke längre förmå bedraga mig.»
Men nu var det så med Kleopatra att hon sällan
tedde sig sådan som man väntade.
Hon varken log eller grät eller rasade. Hon stod
inför honom med skälvande läppar och med en blick
lik ett bedjande ängsligt barns. Och hennes stämma —
vilken var lik ett under och en smekning och en sång
— ljöd helt hjälplös och darrande: »Är du mycket vred
på mig, Antonius?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
