Martin-Arosin / En ny och rörande Wisa om den olycklige Martin-Arosins ångerfulla bekännelse / 6 Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny och rörande Wisa om den olycklige Martin-Arosins ångerfulla bekännelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Ned blicka’ stjernan på mörkhöljda jorden, Jag skyggade undan hwart prasslande ljud; Förtappelsens ande mig hwiskade orden: Det finns ej deruppe nå’n lefwande Gud.                 Hwad är wäl det der,                 Helt wanligt det är, Det finns då så mången som brottslig ju är. Se’n blef jag ock fängslad i lagarnas bojor, Ty himlen mig redan åt straffet bestämt, Och ifrån platser till jordlåga kojor Af alla med afsky mitt namn blev benämdt.                 Men deråt jag log,                 Fast fängslad jag stod, Och tänkte: med guldet jag hjelper mig nog. Hemskt blef min natt inom fängelsets murar, Bojan war hård liksom klippans granit Och afgrundens ande nu öfwer mig lurar, Med frids-engeln trängde sig in till mig dit.                 I elände sänkt                 Ett ljus blef mig skänkt, Då jag brottet i ånger för honom bekänt. Han talade ord som i hjertat mig rörde: Den gifs ännu nåd ofwan stjernorna der; Den Ewiges ljus i mitt inre han förde, Försoningens kalk till mitt sköte han bär.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>