- Project Runeberg -  Martin Eden /
171

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

men i närvaro av alla dessa som stodo omkring segrade
hans stolthet. »Kom an bara», svarade han. »Vad
fan står du och pratar smörja för? Här är en som inte
ger sig, må du tro.»

De röko på varandra som unga tjurar i ungdomens hela
hetsighet, med bara knytnävarna, i hat, fast beslutna
att tyga till varandra så illa som möjligt. Intet
mänskligt hos dem existerade längre. De voro som två vildar
från stenåldern, de kämpade sig själva tillbaka till
den råaste urtid.

»Gud! Vi äro djur... odjur!» mumlade Martin, i
det han följde fortgången av kampen. Han såg den i
sin starka fantasi, som i ett kinetoskop. Han var
både deltagare och åskådare, och nu ryste han vid
anblicken. Men så svann det närvarande, och det
förflutnas andeväsen grepo honom och höllo honom fången,
och han var ännu en gång Martin Eden, som nyss
kommit tillbaka från sjön och slogs med Ostklimpen på bron
vid åttonde gatan. Han kämpade, svettades och blödde
och kände sig stolt när hans nävar träffade riktigt
ordentligt. De voro som två virvelvindar av hat, som
fräsande svepte om varandra. Tiden gick och de båda
fientliga partierna blevo lugna. De hade aldrig varit
vittne till en sådan vildhet och de stodo som förskrämda.
De båda slagskämparna voro värre odjur än de själva.
Den första ungdomliga hetsigheten var över och de
kämpade mera varsamt och målmedvetet. Ingen hade
vunnit på den andra. Martin gjorde ett låtsat
utfall, men motades käckt, och han kände hur hans ena
kind slets upp ända till benet. Det var inte bara en
knytnäve som gjorde detta. Han hörde hur det
mumlades omkring honom, när han dränktes i sitt eget blod.

171

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free