Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Vallpojken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Händerna knäpptes fastare, och munnen slöt
sig ömt kring den lilla blanka harmonikan.
Då tyckte han sig höra spel rundt om i
flammorna: suset från skogarna, bäckens fall
och kyrkklockor långt borta. Så kom Gullhorn
in med ett gladt pinglande i allt detta
underliga, kvistar och rötter knastrade —
myggsvärmarna jagades upp till skyar och entonig sång.
Fast det inte ljöd så mycket från
harmonikan, tyckte ändå Mårten, att det just var
denna, som lockade fram allt detta underliga.
Det steg till lidelse i barnasinnet, famnade
honom, kom som ett andeväsen och kysste, tills
läpparna brände som eld. Trötta sjönko
händerna ned, ännu sammanknäppta, och tårarna
strömmade utför hans kinder. Så blef det
en hvila, som han aldrig känt förr, stor och
sväfvande.
Molnen drogo bort öfver skogarna, och där
flammorna stigit, låg nu en mild och lekande
gullglans. Skuggorna växte — rötter och stenar
blefvo till mörka skepnader, som hotade.
Han tänkte på trollen, alla gamla sagor
om de onda, gråa, som bo i bergen och under
jorden, hata ljuset och alla klockors klang.
Han bäfvade för dem, men längtade ändå,
drömde om bergens kamrar, där ädla stenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
