Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Gullkronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»
barn, hemmen, som nu voro sköflade eller långt
borta, skogarna, som höggos och släpades bort.
Och så blef det hvirfvel i strömmen, stockar-
na mullrade och slogo, och de måste släpa
ankaret fram. Långholmaren rodde ut med det
och ropade entonigt och gällt, hvar gång han
sänkte det. Vindspelet drefs af kraftiga armar,
det rasslade och hven, och flotten halades fram
mellan klippor, uddar och soliga öar.
Irmelin, som ännu hade kronan på sig, här-
skade med ett säfstrå och jollrade, och aldrig
hade arbetet varit dem så lätt som i dag, fast
de nu
fingo strömmen mot sig och vågorna. De
delade sin enkla kost med henne och slogo sig
ned kring kedjekorgen, där middagen dukats
upp.
Först fram på aftonen fingo de medvind,
och de röda strumporna fladdrade muntert på
sina stänger. Nu var flotten nära byn, där
kyrkan lyste hvit och speglade i viken.
En ökstock närmade sig, och där var en
pojke ombord, som
sprang upp gång på gång
och vinkade. Ja, det var Mårten. Han gjorde
fast vid flotten och kom springande öfver stockar-
na, kunde knappast tala, så anfådd var han:
—
Irmelin, de ha sökt dig, och gubben,
far din är sjuk! Doktorn har varit där.
49
N. IV. Lundh.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
