Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Längtan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Isen blef. allt svagare och sviktade under
stegen. De fingo en våg framför sig, så stor
och bristande, att de måste skiljas, för att inte
plumsa ner. Men Mårten ville ändå fram.
—
Går du ensam ? —
frågade Kalle ängsligt.
—
Ja, jag vill höra och se dem där ute.
Det är nog inte så långt dit.
—
Men vi kan ju inte gå tillsamman och
inte hjälpa hvarandra —
fortfor Kalle. —
Och
vi, som — — —
Mårten gick ännu några steg, så stannade
han och betänkte sig:
—
Nå, vi vänder väl om, när du vill det,
men vänta bara, tills det bär, då skall jag ända
ut, och du kan följa.
De vände nu och gingo snart hand i hand,
trampade och togo svikt, så att det klang, och
ljusen dallrade ännu mera.
Så stego de i land, och gubben uppe vid
lyktan blef så glad, att han glömde banna.
Han hade ett vänligt och rosigt ansikte.
Händerna darrade och han bar en
paraply
och en kikare.
Det var Mårtens musiklärare, kantor i stor-
kyrkan och sånglärare i den skola, där Mårten
och Kalle gingo. Han var
änkling och hade två
ogifta systrar, som trätte och hushålladeför honom,
65
N. W. Lundh. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
