Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Längtan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han brukade också smyga upp till väktaren
i tornet och sitta länge och se öfver staden och
dess myller och ljus, men efter någon tid var
det rutan mot hafvet, som lockade honom mest.
I dag hade hans längtan hem samman-
stämts med denna stora längtan ut till våg-
sorlet, där svanorna
sjöngo. Men ensamheten
skrämde honom först, och han svindlade, smög
sig ned från tornet och sökte sin kamrat.
Kalle var hans ende vän i skolan och
klassen. De sutto samman på sista bänken,
Mårten näst sist och Kalle sist, men så hade de
fönstersmygen åt öster. Om vintern kom solen
och lyste för dem, och Kalles guldlockiga
hufvud fylldes af de lustigaste infall. Båda
klassens lättingar och odygdsmönster och
voro
skulle ständigt märkas, men Kalle hade lindat
handdukar om benen och grät så vackert, och
Mårten trotsade och fällde inte en tår, så att
lärarna slutligen rördes eller tröttnade, och det
var mindre ofta, som
käppen nu kom fram
och endast vid gröfre förseelser. Man var
öfvertygad att båda voro
träskallar, och
om
att de nog skulle blifva goda skomakare med tiden.
De borrade och pliggade i pulpeterna,
fäste in små hjul och drogo trådar ända bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
