Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Längtan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
Kl «|
I
111
själfva däri och spände de glimmande trådarna,
ja, de roade sig med att klättra på kablarna
rätt öfver gatan och hänga med hufvu’na ner,
så att själfva polisen svindlade. De besökte
cirkus, kände stallbetjäningen, och under före-
ställningarna trängdes de uppe på galleriet och
applåderade eller hvisslade —
aldrig en falsk
ton. De hjälpte artisterna. Timtals kunde de
gå och hålla i ett rep och hissa upp den lille
jockeyen, som skulle slå nya volter, men ständigt
föll af hästen och räddades från att bryta
nacken af sig genom att hissas upp under
taket —
piskan hven och randade hans skinn,
gråtande dinglade han fram och tillbaka, och
då kunde Mårten fälla så varma ord för honom,
att plågoanden glömde sin piska för att skratta
åt deras ömsinthet. Och då passade Kalle
på och hjälpte den lille, fäste repet bättre
vid hans gördel och lärde bort sin hemlighet
med handdukarna.
Så snart nya sällskap anlände, frågade
Mårten efter Irmelin, men ingen kände till
henne utom en gammal clown, som sett henne
som litet barn och varit betjänt vid faderns
cirkus.
Mårten tog ofta Kalle med sig i kyrkan
om kvällarna och spelade för honom. De
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
