Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Längtan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ensamma i det stora templet, där strim-
voro
moma lefde i dunkel och gatans sorl ljöd
dyningar långt borta. Mårten spelade på
som
fiolen, som kantorn gifvit honom, och förde nu
Kalle in i en helt ny värld af drömmar. Kalle
var hänförd och kunde inte förstå, att detta
samma
tempel, där han under gudstjänsten
var
söndagarna brukade rifva hundöronen ur
om
psalmboken och sprätta papperstussar i ansiktet
på de vaktande lärarna. Kalle sjöng; Lite
skräpig var
rösten, men ändå inte så illa, tyckte
Mårten, och hälst sjöng Kalle »våren har kommit,
på sina kransar, ängarna binda, himlen är blå!»
Mårten, som
själf knappast sjöng bättre, lät honom
ofta hållas, ja, spelade med och slog kamraten på
fingrarna, när det gick allt för knaggligt.
Högtidsstunderna voro, då kyrkovakt-
mästaren var ute i staden. Mårten slog sig
då ned vid orgeln och lät synerna stiga, spelade
dämpadt och med häftigt klappande hjärta.
Kalle trampade, sprang från pedal till pedal och
grät stundom. Och när de så smögo sig nedför
den långa trappan, kunde Kalle gripa efter
Mårten, ruska honom tafatt, och kyssa honom
på kinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
