Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Lidande och njutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidandet, om den än ingalunda urhärdar
jämförelse med kristendomen i detta afseende.
Man kan stanna vid den känsla af plikt
och människovärde, som besjälade antiken under
dess bästa dagar, vid grekernas och romarnes
starka betoning af det rätta, sådant det framträdde
i fäderneslandets lagar och folkets sed, vid deras
»sköngodhet», deras »honestum» och »decorum». För
dem var lifvet öfvervägande stämdt i tonarten
rätt—orätt, hvarmed frågan efter lyckan var
innerligt förenad men hvaraf densamma också var
djupt beroende. I filosofernas formuleringar
framträdde denna anda så, att det goda sades vara
dygd eller, än bättre såsom hos stoikerna, plikt.
Häremot restes naturligtvis med stigande styrka
subjektivistisk och skeptisk förnekelse under bestämdt
framhållande af njutningen såsom det enda
eftersträfvansvärda och af lidandet såsom det enda,
hvilket borde undvikas. Men sannskyldigt antik anda
får alldeles inte sin bestämmande färg af sådant
utan af den djupt kända och oinskränkt erkända
plikten mot det allmänna, mot familj och stat, det
månde gå med den enskilde hur gom helst.
Plikten hvilade här på människovärdet och
människovärdet på samhällsvärdet.
Under den sjunkande antiken gick man ej ens
så långt, att man stödde människovärdet på det
allmänna, på rätt och sed, utan lät det helt enkelt
hvila i sig själft. Plikten var till för sin egen
skull, och plikten sammanföll med människovärdet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
