Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
190
talade splittring eller fordelning, så följer
ändamåls-vidrigheten af sig sjelf. Frågan är då endast den,
huruvida icke denna splittring är orimlig såsom en
egenskap hos naturen, i händelse naturen skall hafva
sitt ändamål i något eller öfverhufvud äga ett
ändamål. Att naturens egenskap att öfverhufvud äga
ändamål icke behöfver lägga något hinder i vägen för den
i ändamålets splittring liggande ändamålsvidrigheten,
det är sjelfklart; ty om naturen icke hade något
ändamål alls, så hade hon icke heller något ändamål
att splittra; hvilket med andra ord kan uttryckas så,
att om naturen icke hade något ändamål, så kunde
hon icke heller framstå såsom i något afseende
ändamålsvidrig; ty ändamålsvidrigheten lika väl som
ändamålsenligheten tillkommer ett föremål i sanning
endast i förhållande till ett ändamål, som verkligen är
dess ändamål och med hvilket det antingen
öfverensstämmer eller icke. Möter således naturens splittring
och ändamålsvidrighet icke något hinder deri, att
naturen har ett ändamål; så frågas dernäst, om ett
sådant hinder kan ligga deri, att detta ändamål är det
särskilda, som vi ofvan sagdt det vara, nämligen den
naturliga menniskan, försåvidt ändamålet var att söka
inom naturens egna gränser, och, försåvidt det var att
söka derutanför, den tidlösa och eviga menniskan och
ytterst det absoluta väsendet, Gud. Hvad den
naturliga menniskan angår, så var hon endast komparativt
naturens ändamål, d. v. s. hon ägde i det högsta, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
