Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
är, under tidens form betraktadt han mellantillståndet
icke äga något slut, emedan tiden sjelf är till sitt
begrepp gränslös, och mellantillståndet, som i sig
upptagit hela tidsserien, kan då ännu mindre vara på
tidligt sätt begränsad eller kunna med något tidsmått
uppmätas. Men om mellantillståndet sålunda icke
äger någon tidsgräns, och icke heller begränsas af
något annat med sig likartadt tillstånd; så äger det
dock nödvändigt en gräns i det evighetstillstånd, som
i sig upptager detsamma, på det förut antydda sättet.
När tvenne finnas, af hvilka det ena i sig upptager
det andra, så måste också finnas gränsen och
öfver-gångspimkten mellan begge: och när tvenne tillstånd
tillhöra ett och samma subjekt, likväl så, att det ena
till en viss grad upphäfver det andra; så måste också
inom det subjektets existens i det hela falla en det
subjektets öfvergång från det ena till det andra. Men
såväl mellantillståndet som evighetstillståndet måste
vara hvarje tidligt subjekts tillhörighet eller falla
inom den totala existensen för hvarje tidligt Jag; ty
evighetstillståndet är dess tillstånd af fullkomlig
identitet med sig sjelft, hvarförutan redan här i lifvet all
visshet om personlig identitet i olika tider skulle vara
omöjlig, och mellantillståndet är den oumbärliga
förmedlingen mellan tid och evighet, bryggan, som leder
öfver från den ena till den andra. Öfvergången till
evigheten, ehuru en fullkomligt fri och frigörande akt,
kan således ingen personlig varelse undgå. Detta vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
