Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Fjerde budet - 14. Om föräldrar - 74. En bergsmans sons underliga öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
TIO GUDS BUD.
74. X^n bergsmans sons underliga öden.
Joh. 13, 7. Det jag gör, det vet du icke nu; härefter
skall du det få vela.
Johan Gottlob Änger, yngste sonen af ett
välvilligt, men fattigt bergsmansfolk. föddes år 1768 i en
sachsisk liten by, nära Erzgebirge. Som hungersnöden
åren 1771 och 1772 särdeles i denna trakt var ganska
tryckande, förmådde icke de arma föräldrarna
underhålla sin stora familj. Kärlek och medlidande ingåfvo
då den fromma modern en utväg, genom hvilken hon
hoppades från hungersnöden rädda sitt yngsta och mest
älskade barn, Gottlob. Hon bar honom nemligen hvar
dag till en bagare, och medan hon var ute på arbete,
fick han sitta vid bakugnen ocli inandas den närande
ångan af det färska brödet. Bagarhustrun, som var
en barmhertig menniska, gaf emellanåt ett brödstycke
åt den lille, hvilken sålunda bibehölls vid lif på en
tid, då så många dogo af hunger. När våren
tillstundade, fick den fattiga familjen nytt mod. Föräldrarna
och de äldre barnen gingo på dagsverke, och de yngre
samlade örter, hvilka försåldes på apoteket.
Sysselsatt härmed, befann sig lille Gottlob en dag
ensam på en äng; solen nedsjönk redan bakom berget:
lian var mycket hungrig och längtade hem till modern,
men de äldre syskonen, hvilka vid förbigåendet skulle
taga honom med sig, syntes icke till. Då blef han
varse ett postbud, och som lian trodde att det var
samma karl, hvilken i sin gula röck nästan dagligen
gick genom byn, sprang han efter honom, i hopp att
sålunda komma till föräldrarnas boning. I sin
barnsliga ifver märkte han icke, att postbudet, i stället att
gå åt öster, tog vägen åt vester uppför berget.
Då det blef mörkt, gick karlen in på ett
värdshus och satte sig att äta. Den lille, hvilken alltjemt
följt honom i spåren, kastade på hans mat begärliga
blickar. Mannen gaf honom ett stycke ost och bröd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
