Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 22. Kärlek till nästan - 109. Demetrius Poliorcetes och Athenienserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
110 GüDS BUD.
utan tillbakaskickade hans gemål och barn, under
förevändning, att dessa icke vore säkra i Athen, dit fienden
lätt kunde framtränga, ett uppförande, som djupt
smärtade den af olyckan förföljde konungen. — Då hans
omständigheter efter någon tid förbättrades, framryckte
han i spetsen för en krigshär och belägrade Athen.
Dess innevånare, som kände det de icke hade någon
barmhertighet att vänta, beslöto att dö med vapen i
hand. De kommo derföre öfverens, att hvilken, som
talade om dagtingan, skulle straffas med döden; men
besinnade icke, att i staden fanns blott ett ringa
sädesförråd, och att de i följd deraf snart skulle lida brist
på brödföda. Då de länge uthärdat hungersnödens fasor,
sade de klokaste bland dem: "Det är likväl bättre, att
Demetrius på en gång tager oss af daga, än att vi
utsätta oss för den långsammaste och förskräckligaste
död. Kanske skall han förbarma sig öfver våra hustrur
och barn." — Stadsportarna öppnades således, och
Demetrius befallde alla gifta män att inställa sig på en
öppen plats, som var besatt af soldater med dragna
svärd. Nu hördes i hela staden intet annat än gråt
och jämmer. Hustrur omfamnade sina män, barn sina
fäder och tillropade dem, under högljudt gråtande, ett
ömt farväl. Då männerna infunnit sig på utsatt ställe,
steg Demetrius upp på en upphöjning och förebrådde
dem i de mest rörande ordalag och under utgjutande
af många tårar deras otacksamhet. Athenienserna
iakttogo djup tystnad och väntade i hvart ögonblick,
att soldaterna skulle till sista man nedsabla dem. Huru
förvånades de icke, då den stolte segervinnaren med
följande ord slutade sitt tal: "Jag ville blott visa er,
huru mycket I försyndat er mot mig; ty det är icke
en fiende, icke en främling, I nekat ert bistånd, utan
er vän och furste, som älskat och ännu älskar er och
som blott genom att förlåta och göra er godt vill
hämnas på er. Vänden tillbaka till hustrur och barn!
medan I varit här, har jag genom mitt folk till edra
boningar låtit föra säd och bröd."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
