Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 24. Omsorg om nästans lekamliga väl - 119. Det återfunna barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
TIO GUDS BüD.
råde hon: "Visst har jag hela tiden varit mycket
rädd; men sedan jag lagt mig och läst den aftonbön,
mamma lärt mig, var jag mindre förskräckt." •— "Vill
du läsa upp den bönen för mig?" frågade Bearghan.
— "Det vill jag visst; så här lyder den: ’I ro ligger
jag och sofver, ty du, Herre! hjelper mig, så att jag
är i säkerhet. I dina händer befaller jag min anda, själ
och kropp; Du hafver mig förlöst, Herre, Du trofaste
Gud! Amen1!"
Herr Bearghan började nu öfverväga bästa sättet
att föra barnet med sig. Hennes hem låg långt bort
åt det hållet, hvarifrån han kom, och hans tid tillät
lionom icke att vända om; till värdshuset, der han
ämnade tillbringa natten, var ännu 3 mil, och
dessförinnan fanns ingen mensklig bostad. Som den lilla
icke orkade gå, föll det honom in att i sitt sängtäcke
bära henne på ryggen. Det glada medvetandet att
fullgöra sin Frälsares befallning (Matth. 18, 5)
uppehöll hans mod och styrkte hans krafter, under det
att barnets vänliga pladder kom honom att glömma,
hvilken tung börda han påtagit sig. Medan resan på
detta sätt fortsattes, frågade han den lilla, om hon
i skogen icke blifvit varse några vilda djur. "Nej,"
svarade hon, "jag har icke sett andra djur, än två
svarta hundar, hvilka en gång kommo springande
emot mig; det var icke herr Burpes hundar. De
stodo först belt stilla; sedan satte sig den ene
på-bakbenen; men de skällde icke, och till slut sprungo
båda sin väg." — Den resande, som snart märkte att
det varit björnar och icke hundar, smålog åt flickans
enfald; denna fortsatte sin berättelse och omtalade
bland annat, huru hon vid uppvaknandet föregående
morgon blifvit helt förnöjd. Hon tyckte sig
nemligen höra kreaturs bölande, hvaraf hon drog den
slutsatsen, att hennes hem ej var långt borta. Hennes
hjerta slog af glädje, och under det hon låg helt
stilla och lyssnade, stal sömnen sig åter öfver henne.
Men ack! då hon för andra gången uppvaknade, var
alltsammans förbi. ■— "Du kära barn!" utbrast herr
Bearghan, "huru underbart har Gud icke hållit sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
