Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 24. Omsorg om nästans lekamliga väl - 119. Det återfunna barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMSOKG OM NÄSTANS LEKAMLIGA YÄL.
157
hand öfver dig och i dolda och uppenbara faror
bevarat dig!"
Sedan ynglingen gått ett temligen långt stycke
och det började lida mot aftonen, kände han sig
mycket trött. Härtill kom, att som månen icke förr än
kl. 10 uppgick på himlahvalfvet, måste han i
fullkomligt mörker tillryggalägga en för honom alldeles
okänd väg. Hans krafter voro nu nästan helt och
hållet uttömda, och för erhållandet af någon hvila och
vederqvickelse, beslöt han gå in i en, en half mil
från värdshuset belägen träkoja, der flickan, väl
inlindad i sängtäcket, kunde qvarlemnas, medan han
skyndade till värdshuset och begärde hjelp. Efter att
hafva upptändt ljus, åt han något litet, och gaf äfven
Lydia att äta; men hon kunde icke öfvertalas att
frivilligt stanna efter, hvarföre han satte sig och
väntade att hon skulle insomna på den bädd, han så godt
sig göra låtit, tillagat åt henne. Månen var nu
uppstigen, och just som herr Bearghan ville begifva sig
bort, lutade han sig ned öfver flickan för att se om
hon sof; men då han helt sakta närmade ljuset till
hennes ansigte, slog hon snyftande upp ögonen. "Nej,"
sade ynglingen, "det är omöjligt; jag kan icke lemna
dig!" Strax band han tillsammans sina saker, svängde
yxa och bössa öfver axeln, upplyftade på sina trötta
skuldror den lilla, och förde henne i godt förvar till
värdshuset. Ehuru det var långt lidet på natten,
kom värden, kapten Josias Prew, snart på benen och
emottog den uttröttade vandraren och hans lilla
reskamrat, som helt förnöjd stod bredvid honom på
trappan. Det dröjde icke länge förr än en upplifvande
eldbrasa sprakade i kakelugnen, framför hvilken de
resande fingo hvila ut. Den hederlige värdens ansigte
strålade af glädje, och han framsatte det bästa, huset
förmådde. Under samtalets lopp berättade han, huru
hela trakten varit i rörelse, för att leta efter ett
barn, hvilket i skogen kommit bort; man hade i alla
rigtningar genomrest landet, men alltid återvändt med
oförrättadt ärende. En person, som tagit del i
efterspaningarna och varit mycket bedröfvad öfver utgån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
