Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 29. Vrede - 148. Presten vid sjuksängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’198
iio guds bud.
29. Vrede.
148. Presten vid sjuksängen.
Ephes. 4, 31. All bitterhet och häftighet och vrede
och rop och hädelse vare långt från oder, likasom
all ondska.
En nitisk Herrans tjenare, pastor Schöner i
Nürnberg, blef en dag kallad till en sjuk qvinna, som
hörde till de sjelfrättfärdigas stora antal. Hon gick
flitigt i kyrkan och till Herrans Nattvard, och ansåg
sig dermed hafva gjort nästan allt, som till hennes
salighet erfordrades, hvarföre pastorns predikningar,
hvilka, såsom hon sade, endast anginge syndare och
icke fromt och gudfruktigt folk, icke behagade henne.
Hon emottog derföre sin själasörjare med dessa ord:
"Jag måste bedja herr pastorn icke anse mig för
någon synderska, och icke, såsom ni annars brukar,
så mycket tala om synd och omvändelse; det är icke
för att höra sådant, som jag tillkallat eder. Jag
har, Gud vare lofvad! på mitt samvete inga synder
alls. Mina föräldrar uppfostrade mig i gudsfruktan;
endast i största nödfall har jag försummat den
allmänna gudstjensten, och liksom de, har jag mot
fattiga alltid varit ganska välgörande. Jag behöfver
också bättre att under min svåra sjukdom höra
någonting rätt trösteligt."
"Huru lycklig är icke ni," sade Schöner, "som
ej har några synder! Hittills visste jag icke af mer
än en, som varit skuldfri, nemligen Jesus Christus.
Jag undrar alls icke, att ni ej vill emottaga några
förmaningar af mig, hvilken inför Gud måste erkänna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
