Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 29. Vrede - 148. Presten vid sjuksängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vrede.
199
att jag är en arm syndare, ty af mig sjelf kan jag
icke berömma mig öfver något godt, men väl af Gud,
som är mäktig i de svaga."
Vid dessa ord, som innehöllo ett hut klander af
hennes sjelfbelåtenhet, blef den sjuka något förlägen,
vände talet på andra ämnen, och tillsade slutligen
sin fosterdotter att lägga en duk på bordet, der
presten skulle dricka sitt kaffe. Flickan gjorde sä,
men råkade, då hon ur skåpet skulle nedtaga en kopp,
fälla den i golfvet, hvarvid den gick i stycken.
Häröfver blef den sjuka så uppbragt, att hon öfveröste
barnet med skällsord och sade slutligen: "Den ungen
gör allt bakfram och förorsakar mig den ena skadan
efter den andra." Flickan, som icke tyckte om att
i prestens närvaro blifva så nedsatt, svarade, att
hon annars vore ganska flink och behändig, och hade
förut aldrig förstört någonting. "Nej, liör bara,
huru den lögnerskan vill ursäkta sig!" sade den
sjuka. "Hon är visst flink och behändig, hon! och
har aldrig förstört någonting! Man behöfver endast
kasta ögonen på den slarfvan, för att inse det hon
icke talar ett sannt ord. Hade du icke till på köpet
ljugit, skulle jag kunnat förlåta dig; men packa dig
nu bort och kom aldrig mer för mina ögon! Herr
pastorn måste ursäkta, att jag blef så ifrig; det var
en ganska dyrbar kopp, och hon hade ju kunnat
bedja någon annan taga ned den, då hon sjelf icke
räckte upp. Men sjelfförtroendet vill aldrig anlita
andras hjelp."
"Kära fru," sade presten, "månne det inför Gud
är rätt och ingen synd, att för en kaffekopp blifva
så uppbragt? För ’min del skulle jag ej kunna
trösta mig, om sådana hårda ord i vredesmod
undföllo mig."
"Käre herr pastor, vi äro ju alla svaga
menniskor?" invände den sjuka. "Jag blir annars
verkligen aldrig ond, men den sjelfkloka flickungen ville
ju till på köpet ljuga och säga, att hon är flink i
sina gerningar, och aldrig förr förstört någonting;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
