Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjette budet - 34. Äkta makar - 176. Den elaka mannen och den goda hustrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’238
iio GUDS BUD.
skade hustru!" sade han, "jag är en usel, förtappad
varelse!"
Det ena året följde på det andra; Josef sjönk allt
djupare i laster och utsväfningar, och husets ställning
blef för hvarje dag sämre och sämre. Deodata måste
ensam underhålla hela familjen, och ingen menniska
hjelpte henne att bära den tunga bördan: men Herren
var hennes tröst och tillflykt; Han uppehöll henne med
sin nåd, så att korset ej blef henne för tungt. Under
förevändning att vilja skaffa sig arbetsförtjenst, var
Josef en gång borta från sitt hem 8 hela månader och
återkom väl klädd, samt utdelade med frikostig hand
penningar till höger och venster. En annan gång
vände ban tillbaka, lidande till själ och kropp, ocli
lemnade åter de sina, sedan Deodata försett honom
med det nödvändigaste.
Äldste gossen, Abel, liknade sin far både till
utseende och tänkesätt, en likhet, som gjorde den
stackars modren många bekymmer och dref henne till
bön och vaksamhet. Den andre sonen var klen ocli
spenslig till växten; enda dottren, Josefina, hade
modrens milda och vänliga sinnelag.
Då Josef var hemma inverkade hans dåliga
efterdöme ganska menligt på barnen. Abel, som stod
särdeles väl hos fadren, erhöll ofta dennes tillåtelse
att lägga bort boken, för att i andra sjelfsvåldiga
gossars sällskap springa omkring på gatorna och göra
odygd. "Har du tagit penningar ur skåpet här?"
frågade honom en dag hans mor. "Huru skulle jag
kunna räcka så högt upp?" svarade gossen hastigt och
blef blodröd i ansigtet. "Abel! Abel!" ropade
Josefina, under det hon försökte att lägga handen på hans
mun, "om du ljuger, så syndar du mot den helige
Guden! Jag såg dig taga alla mammas penningar,
men trodde, att hon befallt dig göra det." Deodata
vände sig långsamt bort, hon förmådde ej framföra ett
ord; det arma modershjertat var nära att brista af
bekymmer och förskräckelse. Då Abel såg sin moders
stilla förtviflan, sade han, kämpande med sina onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
