Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjette budet - 34. Äkta makar - 176. Den elaka mannen och den goda hustrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKTA MAKA it.
239
böjelser: "Förlåt, förlåt! det var ej för egen räkning
jag tog penningarna; pappa sade jag skulle göra det!"
"Tyst!" utropade modren, pekande på de yngre
barnen; "låt dem icke höra sådant. Penningarna
tillhörde lika mycket din far, som mig; du gjorde illa
att icke genast omtala sanningen." Ehuru gossens
hjerta rördes af modrens stilla tårar, erfor hon med
obeskriflig smärta, att han redan var djupt invecklad
i lögnens och bedrägeriets snaror. I denna nöd
anropade hon sin Gud och Frälsare om hjelp och
förbarmande. Hvilken plågsam pröfning, att för sitt eget
barn yppa fadrens vanära och varna det för den
förtappeisens väg, som han ty värr beträdt! Deodata
måste underrätta sin man om hela förloppet. "Du
vill således sätta dig upp emot mig?" sade ban med
bister uppsyn. "Icke emot dig, men emot ditt
syndiga lefverne," svarade hon saktmodigt, men bestämdt.
Han försäkrade då med en grof ed, att om hon ej
förändrade sitt uppförande, ville han taga det ena
barnet efter det andra ifrån henne och hon skulle ej
återse dem, förr än hon fann deras namn bland de
gröfsta brottslingars.
Om aftonen af denna förskräckliga dag samlades
de små som vanligt till bön omkring modren, hvilken,
utmattad af strider och lidanden, först emot midnatten
gick till sitt ensliga läger. Hon befallde sig och
sina barn i Guds beskydd och njöt snart den hvila,
hon så väl behöfde; men den var af kort varaktighet.
Uppvaknande ur sömnen, ropade hon på sin äldste
son; han svarade ej. Hade Josef kanske redan
verkställt sin hotelse och bortfört honom? Hon stapplade
i mörkret och ångsten fram till barnets säng: den
var tom; hon öppnade dörren och visste icke hvad
hon i mörka natten skulle företaga. "O Gud!
förbarma dig öfver mig!" utropade hon från djupet af
sitt hjerta, hvarefter hon något sansade sig. Hon
klädde sig och skyndade till ett vid början af
skogen beläget samt af träd omgifvet hus, der några
mindre väl kända personer, till hvilka hon fruktade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
