Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 58. Den Helige Andes verk: Omvändelsen - 276. Den lärde och tjenstepigan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
1)en apostoliska bekännelsen.
före förlitade du dig icke af allt ditt hjerta på Herren
och icke på ditt förstånd?" hvarigenom den lärde
påmintes om sin tjenarinnas ord. Några dagar senare
sökte han en vän, utan att finna honom hemma. Af
nyfikenhet öppnade han en på bordet liggande bok, som
befanns vara en Bibel och underligt nog, föll hans
blick genast på ofvannämnda bibelspråk. Helt
förskräckt utropade han: "Det är nu tredje gången samma
ord ljuda emot mig. Min herre och min Gud! jag
igenkänner i dem Din kallande röst och tillstår inför
Dig min synd och dårskap. O, barmhertige Fader!
förlåt mig, som trotsat Dig och Ditt heliga Ord."
Från denna stund sökte han under bön och åkallan
Guds nåd, och Herren bönhörde honom och mättade
hans hjertas längtan. En dag, då han satt försänkt i
djupa tankan, inträdde hans tjenarinna i rummet.
"Julia," sade han, "jag vet att du dagligen beder till
Gud; beder du också för mig?" — "Ja, herre!"
svarade hon, "jag gör det så väl af pligt, som af mitt
hjertas innerliga behof." — "Hvarom beder du då?"
— "Jag beder att Guds Helige Ande måtte upplysa
ert förstånd, helga er själ och med sin kärlek fylla
ert hjerta." — "Känner du dig genomträngd af denna
kärlek?" — "Guds ord säger, att deruti består
kärleken, icke att vi hafva älskat Gud, men att Han
hafver älskat oss och sändt sin Son till en försoning för
våra synder (1 Joh. 4: 10), och dermed tröstar jag
mig, då min själ ej är så uppfylld af kärlek till
Honom, som den borde vara." — "Om en tegelsten
plötsligt nedfölle och farligt sårade dig, skulle du då
ej gripas af dödsångest? Kan du med lugn och utan
bäfvan tänka på din bortgång ur tiden?" — "Genom
Guds nåd kan jag det; ty jag är viss, att hvarken
död eller lif skall kunna skilja mig från Guds kärlek,
som är i Christus Jesus, vår Herre. (Rom. 8: 38, 39.)"
— "Är du fullkomligt viss om den eviga saligheten ?"
— "Ja, så viss, som jag känner mig derpå, att Gud
är den eviga kärleken," — "Ack, lycklig du!" utropade
den lärde. "Huru gerna ville jag icke meddela dig
hälften af mitt förstånd och af mina kunskaper, om
v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
