Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 62. Förnyelsen efter Guds beläte - 296. Enkan och hennes granne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
bi .is apostoliska bekännelsen.
frälsa hvar och en själ, som vill vända sig till Honom
och söka nåd. I sitt hjerta prisade hon Herren för
detta uppmuntringsord och suckade åter i sitt innersta:
"Låt icke ditt Ord återkomma fåfängt, o Gud!"
Predikanten hade icke talat en lång stund, då enkan
kände sin arm sakta vidröras och hörde den unga
grann-qvinnan med en af rörelse darrande röst sakta hviska:
"Hvarföre har ni talat vid pastorn om mig ?" enfråga,
hvilken tillräckligt bevisar, att Ordet träffat hennes
hjerta. Utan tvifvel hade Herrens ande låtit sanningens
udd djupt intränga i denna fridlösa själ, hvilken nu
mera endast af samma Ande kunde helas. Derinom
hördes icke mer det falska ropet om "frid, frid," då
der ingen frid var. Guds ord visade sig äfven här
lefvande, kraftigt och skarpare än något tveegadt svärd
och gick igenom, till dess det åtskiljde själ och ande,
merg och ben, och blef en domare öfver tankar och
hjertats uppsåt.
Den yttre förändringen med enkans granne skedde
först småningom, men sjelfva lifvet tändes, själen
på-nyttföddes denna dag och denna stund. För enkan sjelf
var det en glädje- och högtidsdag, och om Eleazar
gladde sig åt framgången af sitt uppdrag att åt Isaac
hemföra en brud, blott för denna jorden, var fröjden
hos denna Herrens tjenarinna att få vara med om att
leda en själ till Herren och att se henne gifva sitt
hjerta åt honom, ännu mycket större. Yi ämna icke
längre fortsätta berättelsen om de båda qvinnorna, utan
blott tillägga, att enkan icke långt derefter kallades
hem till de himmelska boningarna.
Och den, för hvilken hon fick vara såsom en andlig
moder, har nu ock fått gå till hvila. Hennes nya lif i
Guds Sons tro blef i sanning en kamp på lif och död;
själafienden var ovillig att afstå från sitt byte och
ansatte henne ofta genom hårda frestelser. Dock segrade
han ej; hon hade fått det vapen, hvarmed hon, likt
tusende andra frestade och anfäktade själar, kunde
till-bakadrifva hans anfall, nemligen "det står skrifvit."
Mästaren sjelf begagnade det svärdet. Ja, det står ock
skrifvet: "Gud är trofast, som icke låter eder frestas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
