Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 62. Förnyelsen efter Guds beläte - 296. Enkan och hennes granne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖKJiYELSE EFTER GUDS BELÄTE.
449
bära snäsiga och ovänliga ord, begagnade hon alla
tillfällen att tala med henne om Herren, bevisade henne
små välvilliga tjenster, lät henne förstå det deltagande,
hon hyste och sökte sålunda öfvervinna det onda med
det goda, under det hennes hjerta för den arma själens
frälsning till Gud uppsände de varmaste böner. Såsom
nattvakten spanar efter den första ljusstrimman, så
väntade och spanade denna Herrens tjenarinna efter den
första stråle, som skulle frambryta i denna själs djupa
mörker. Hon fortfor träget i förbön, och hennes
bönerop voro icke ohörda; äfven här blef det löftet
besan-nadt, att vårt arbete i Herren icke är fåfängt.
En dag, då vår gamla vän åter hade tillfälle att
göra henne någon liten tjenst, bad hon i sin ordning
att få begära något af sin unga granne; denna
försäkrade på det ifrigaste sin villighet att bifalla, hvilken
än hennes önskan kunde vara, men blef icke litet
förlägen, då hon hörde den begäran uttalas, att hon nästa
söndag skulle följa med den gamla i kyrkan. Hon sökte
ursäkta sig med något förhinder, men enkan lät icke
afvisa sig, och nu, då hon åter fann tillfälle att tala
med sin granne i detta ämne, blef det henne beskärdt
att tala på ett särdeles varmt och bevekande sätt om
själens värde inför Gud, om Guds heliga lags
fordringar, om det offer Hans rättfärdighet kräft och erhållit,
och om Christi kärlek till syndare. Dessa ord syntes
göra intryck på den arma qvinnans hjerta, och innan
de båda grannarna åtskiljdes, var löftet gifvet.
Sabbatsmorgonen kom, och då klockorna kallade
till gemensam gudstjenst syntes ibland dem, som
hörsammat kallelsen, vår enka med sin granne. De skredo
tigande framåt, den ena med dröjande steg, den andra
med ett bäfvande, bedjande hjerta. En troende lärare
skulle denna gång förkunna Ordet. De båda qvinnorna
inträdde tillsammans i Herrans hus. Altartjensten
fortgick som vanligt, men då de kostliga ingångsorden ljödo
från predikantens läppar: "Den till mig kommer, honom
kastar jag icke ut," brast enkan i glädjetårar. Af alla
ämnen, tänkte hon, hvilket kunde vara mera passande
än det om Herrens lust och villighet att emottaga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
