Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 62. Förnyelsen efter Guds beläte - 299. Den gamle krigaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 den apostoliska bekännelsen.
blifvit mild som ett lam. Ehuru han, i anseende till
sin blindhet, hade svårt att finna vägen, såg man
honom klockan 6 hvarje morgon i missionsskolan, der
han inhemtade och i troget minne förvarade Guds råd
om vår salighet. Då missionären Williams en dag
saknade, så väl den gamle, som det vänliga handslag,
h varmed han vanligen af honom helsades, erfor han,
pä efterfrågan, till sin stora ledsnad, att Me var nära
döden. Genast gick han till honom och sade: "Det
gör mig ondt, att finna dig så sjuk." Igenkännande
rösten, utbröt den gamle: "Ack, är det ni, herr
Williams? skulle jag än en gång före min hädangång få
höra den kära stämman. Jag fruktade, att döden
skulle komma förr än ni." Vid missionärens fråga,
om han blef riktigt försedd med mat och dryck, och
med hvad han annars behöfde, måste den gamle
erkänna, att han understundom led brist på det
nödvändiga, och vid närmare undersökning befanns att
grannarna satt sig i besittning af hans lilla jordlapp. Då
missionären undrade, hvarföre han icke på laglig väg
sökt skaffa sig rätt, erhöll han detta rörande svar:
"Jag fruktade, att de skulle kalla mig en gnidare och
för min skull fatta mindre goda tankar om
christen-domen, och hellre vill jag dö af hunger än gifva
anledning till Jesu namns försmädande." Missionären
frågade vidare, om någon af bröderna brukade komma
dit och läsa för honom, då den sjuke nämnde en och
annan vid namn och tillade: "Ehuru de icke helsa på
mig så ofta, som jag kunde önska, känner jag mig
icke ensam, emedan Herren ofta är på besök hos mig,
arme syndare. Han och jag samtalade just som bäst,
då ni kom." — "Nå hvad var föremålet för ert
samtal?" frågade missionären. "Jag sade, att det vore
min lust att skiljas härifrån och vara när Honom,
hvilket vore vida bättre." Då missionären yttrade den
förmodan, att hans sjukdom vore till döds och frågade,
hvad han tänkte om framträdandet inför den
Allsmäktiges domstol och hvarpå han egentligen byggde sitt
hopp om saligheten, svarade den sjuke: "Jag har
denna morgon varit i stor ångest, men känner mig nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
