Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 64. Tålamod och hängifvenhet under Guds vilja - 309. Rabbi Meyer - 310. Gud är icke död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tålamod och hängifvenhet under guds vilja. 469
mig höra, hvad du har att säga," svarade han. Hustrun
fortfor: "För någon tid sedan lemnade mig en person
att förvara några dyrbarheter, hvilka han nu återfordrar.
Skall jag gifva dem tillbaka, eller ej ?" — "Huru kan
du, älskadt hustru, draga i betänkande, om du skall
återlemna anförtrodt gods?" — "O, nej," svarade hustrun,
"jag drog det ej heller i betänkande; men ville ändå
höra din tanke derom." Derpå förde hon sin man till
sängen och lyfte undan lakanet. "Ack, mina söner!
mina söner och lärare!" utbrast fadren. "Jag har gifvit
eder lifvet, men I hafven hjelpt mig att forska i
Herrens lag." Sedan hustrun en stund med bortvändt
ansigte utgjutit bittra tårar, fattade hon sin mans hand
och sade: "Rabbi! lärde du mig icke nyss att utan
betänkande återgifva anförtrodt gods? Herren gaf och
Herren tog; välsignadt vare Herrens namn!" — "Ja,
Hans namn vare evinnerligen välsignadt," sade Rabbin
hvarefter han tillade: "At den man, som Herren vill
välsigna, gifver Han en from och gudfruktig hustru."
310. Gud är icke död.
Philipp. 4, 4. Fröjder eder i Herranom alltid, och åter
säger jag, fröjder eder.
Martin Luther var vanligtvis glad i sin Gud; likväl
hade äfven han sina dystra stunder, då hans själ så
förmörkades, att det föreföll honom, som egde han icke
i himmelen en försonad Fader. Vid sådana tillfällen
förmanades och tröstades han af sin fromma hustru,
Katrina af Bora, hvilken vanligtvis lyckades att lugna
honom. En gång, då allt hvad hon sade och företog,
ej ville hjelpa, reste reformatorn på några dagar åt
landet, men var vid återkomsten ännu alltid lika
nedslagen. Till sin förundran fann han vid inträdet i
rummet sin hustru sittande midt på golfvet, sorgklädd och
med en svart halsduk om hufvudet. Dertill såg hon
mycket bedröfvad ut och höll i handen en hvit näsduk,
hvilken var så våt, som om hon nyss med den aftorkat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
