Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det Heliga Dopet - 80. Missionen bland hedningarne - 395. Den omvände röfvareanföraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONEN BI.AND HEDNINGARNE. -j9">
nen, utom sig af förvåning, hvem han var. "Jag är
Moffat," svarade missionären; "har ni alldeles förgätit
mig?".— "Moffat!" upprepade den andre, dragande sig
helt förskräckt några steg tillbaka, "det kan icke vara
någon annan än er vålnad." — "Jag är i sanning
ingen vålnad," fortfor Moffat, under det han än mera
närmade sig. "Ivom icke nära mig!" utropade den andre,
full af häpnad. "Afrikaner har ju för längesedan
af-händt er lifvet?" — "Jag är ingen ande," försäkrade
Moffat, under det han, för att gifva sin närvaro i
köttet än tydligare tillkänna, hårdt gnuggade händerna.
Oaktadt alla försäkringar och alla lifstecken, blef
landtmannen allt oroligare och oroligare och med forskande
blickar betraktande sin gäst, sade han: "Hela verlden
säger att ni är mördad, och en person påstår sig till och
med hafva sett er döda kropp." Slutligen sansade
han sig, men ännu fruktande att den oförmodade synen
kunde medföra något skadligt inflytande på hans hustru,
bad mannen, att Moffat ej skulle stiga in i huset, utan
följde honom i dess ställe ned till vagnen. Under
gåendet talade de, såsom man lätt kan föreställa sig. om
Afrikaner. "Han är nu en helt annan menniska," sade
missionären, hvarpå den andre svarade: "Jag skulle
kunna tro allt hvad ni säger, utom detta." Moffat
påminde om skriftens ord, angående menniskans
pånyttfödelse, om Saul, Manasse och flera andra, hvilka genom
Guds nåd blifvit omvända från sitt onda väsende.
Menande att detta varit helt olika menniskor och
Afrikaner deremot en af Kains mest förvildade söner, erinrade
landtmannen om några af hans grymmaste och
våldsammaste gerningar. Man hade emellertid
framkommit till vagnen, i hvars närhet han, om hvilken
samtalet handlade, lüg och hvilade i gräset. Ett lätt
småleende öfverdrag hans ansigte, då han hörde
landtmannen slutligen tillägga dessa ord: "Nå väl i Om det ni
säger verkeligen är sannt, så önskar jag, att det före min
död må vara mig beskärdt att se denna förunderliga
menniska, och när ni återvänder, skall jag, så sannt
solen lyser öfver våra hufvuden, följa er till ert hus
för att få denna min önskan uppfylld." Moffat, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
