Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En god stund höll Ragnar i på detta sätt.
Modren bad honom ängsligt ätt för guds skull
styra sig, Olga ville dra honom med sig ut. Helmer
stängde fönstret. Men Ragnar, som förlorat
besinningen, häfde ur sig den ena beskyllningen
efter den andra, tills han ej hade mer att säga.
När han slutat, såg han fadren sitta darrande,
med hopknäppta händer, blek som ett lik. Då
vände han sig bort och började snyfta häftigt.
Ett ögonblick hördes ej annat än
snyft-ningar. Modren, Olga, Signe, Ragnar — alla
snyftade mer eller mindre högljudt.
»Ja, där ser du, Matilda», sade slutligen
fadren, med tillkämpad fattning, »där ser du hur
du uppfostrat dina barn. Nu hör du hur din
son kan tala till sin far.»
Med vacklande steg gick gubben ur rummet.
Ragnar omringades därefter af modren och
syskonen, som klandrade honom, förmanade
honom, sökte lugna honom och ville att han
genast skulle be fadren om förlåtelse. Det var
allas mening att han förifrat sig, och Signe tyckte
att han handlat alldeles förfärligt illa.
»Det kan inte>, sade modren upprörd, »va*
rätt, att en son talar till sin far på det sättet.
Det kan inte va’ rätt, Ragnar.»
»Men det var sant hvad jag sa’», försäkrade
Ragnar till själfförsvar.
»Ja, om det varit aldrig så sant, så var det
ändå syndigt att säga det. Han är ändå din
far, Ragnar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
