Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, men medge att ni har trott mig i stånd
till någonting, som visserligen jag, men inte ni,
anser för en synd 1»
Det spratt åter till i honom. Han, men
inte hon?
»Jag har inte . . . trott . . . någonting . . .»,
stammade han, tafatt och skamsen.
»Ni tycker att jag är besynnerlig», fortsatte
fru von Döhnen förtroligt. »Men det är bara
därför att ni inte känner mig. Och ingen kan
lära känna mig, utan att först ha misskänt mig
mycket, ser ni. Alla karlar tro till en början,
att jag är gränslöst passionerad. Det ligger ett
visst koketteri i mina vackra bruna ögon, jag
kan inte hjälpa det. Min uppriktighet och hela
mitt sätt har någonting berusande med sig. Men
likväl är jag så hård och kall, att det är en
riktig olycka att älska mig. Jag är så kylig
som marmor ... Tro mig», tilläde hon och
upplyfte sitt pekfinger. »Tro mig, min käraste vän!»
upprepade hon, lade nästan moderligt sin arm
på hans och klappade honom sakta.
Ragnar var alldeles förbryllad af tafatthet,
men sökte behärska sig och yttrade så lugnt
som möjligt, nästan ironiskt, att han kanske icke
längre borde upptaga hännes tid. Hon reste
sig då långsamt ock räckte honom sin vänstra
hand, till afsked. Han blef sittande kvar, liksom
fasttrollad, och höll handen kvar i sin, utan att
kunna släppa den, men utan att våga trycka
dem Det var en egendomlig känsla, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
