Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppror, som hafvet, när det stormar. Skulle
han gå? Skulle han stanna? Skulle han ha
styrka nog att behärska situationen? Eller —
skulle han falla djupt?
Han reste sig och tvekade. Så tog han i
dörren, men häjdade sig och funderade på hvad
han skulle säga till att börja med. Han drog
ögon och mun till ett ironiskt leende och beslöt
att behålla den minen på sig. Och så gick han.
I salongen var det nästan mörkt. Den enda
belysningen kom ifrån gaslågan därute, som spred
ett mystiskt halfdunkel öfver blomsterbordet och
kaminen, och från den svagt uppskrufvade lampan
i hofjunkarens rum. Troende sig ensam, gick
Ragnar bort till ett fönster och väntade. Sorl
af glada röster uppsteg från den undre våningen,
där det skulle bli dans på kvällen. Ragnar, som
i tamburen skakat från sig alla betänkligheter,
började på nytt oroa sig öfver det steg han
tagit, på samma gång som vällustiga
förnimmelser trängde sig på honom, vid tanken på att
hon var i närheten, att hon kanske satt i
hofjunkarens rum och väntade. Just som han beslöt
att gå dit in och se sig om, hörde han ett stilla
ljud helt nära sig, och när han omärkligt vände
på hufvudet, såg han fru von Döhnen alldeles
inpå sig, bekvämt tillbakalutad i gungstolen,
sakta gungande sig på tåspetsarna. Han ämnade
först tilltala hänne, men då han ej genast fann
något passande ord, låtsade han ej om att hon
fans. Han påminte sig hvad hon yttrat för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
