Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du älskar mig, Dagmar», sade han.
»Ja», hviskade hon och snyftade.
»Annars», fortfor hon, »hade väl aldrig en
sådan tanke uppstått i min själ.»
»Hvilken tanke, min lilla vän?»
Hon bara tryckte sig intill honom på ett
underligt förtvifladt sätt.
»Har du varit svartsjuk på Alma?»
frågade han.
»Ja.»
Ragnar föreställde hänne hur löjligt det var •
att hysa en sådan känsla som svartsjuka mot
Alma. Han försäkrade att han ej älskade någon,
men att Dagmar, kanske med undantag af hans
mor, stode hans hjärta närmast. Vidare
förmanade han hänne att gå framåt alltjämt, höja
sig framför allt i sedligt hänseende och göra sin
mans lycka till det främsta målet för sitt lif.
Han berättade hvad Alma sagt och framhöll detta
som ett bevis på hur mänskornas omdöme vore
på vägen att ändra sig. Dagmar lugnade sig
och gick.
Det sved i honom, när han hörde hänne
långsamt och försigtigt stänga dörren och sedan
smyga sig in från tamburen. Plötsligt förnam
han ett skarpt ljud — det var köksdörren, som
riglades till. Han väntade att hofjunkaren skulle
märka oråd och ställa till ett uppträde. När
emellertid ingenting hördes af, gick han till botten
med sig själf, som vanligt, för att undersöka hvad
intryck han erfor af Dagmars bekännelse. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
