Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dörr han lät stå öppen. Han mumlade, knotade,
ref i stolar och kastade småsaker omkring på
golfvet, som en arg pojke, som känner sin
vanmakt och vill hämnas på döda ting. Ett par
gånger ställde han sig i dörren och glodde, men
försvann, så snart man såg på honom.
»Kanske jag borde gå?» hviskade Ragnar.
»Men jag vågar inte lämna dig nu, din lilla
stackare.»
»Det är alls inte farligt», försäkrade Dagmar.
»Låt honom bara hållas!»
»Hvad du var lugn! Det hade jag inte trott
dig om.»
»O, älskling», hviskade hon, »det har jag
dig att tacka för. Hade inte du gjort mig bättre,
så hade jag nu satt hårdt mot hårdt.»
I detsamma kom hofjunkaren inrusande,
blodröd öfver * hela sitt idiotiska ansigte. Han
knöt handen framför näsan på Dagmar och
skälfde af ilska.
»Jag har min själ aldrig sagt att man äter
persiljesås till aborre», röt han.
»Nåja, min lille vän, så tar jag fel.»
»Det är för Möllers skull du har persiljesås
— jag vet det min själ nog.»
Dagmar reste sig med värdighet.
»Du borde blygas», utbrast hon, »att tala
så i doktor Möllers närvaro! Du borde blygas
att ens tänka så! Om inte doktor Möller varit,
hade din hustru aldrig blifvit den kvinna som
hon nu är, tack vare honom. Det är honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
