Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du har att tacka för att vårt lif är så drägligt
som det är.»
Ragnar kunde ej låta bli att beundra hänne,
där hon stod majestätisk och full af sedlig
förtrytelse. På samma gång fattades han af ett
djupt medlidande med denna rikt begåfvade
varelse, som genom ett ungdomligt själfbedrägeri
låtit sig fastbindas för hela lifvet med denna
karaktärslöse idiot. Ragnar tyckte nästan att
han älskade hänne.
Hofjunkaren brast i gråt. Han hade mycket
lätt för att gråta.
»Jag har inte menat något ondt om Möller»,
snyftade han.
»Nej, jag hoppas det», svarade Ragnar med
stolthet. »Gent emot dig har jag ingenting att
förebrå mig.»
Efter detta lilla afbrott fortsattes middagen
i allsköns lugn. Hofjunkaren åt ordentligt och
snällt sin mat, liksom en pojke, som först fått
stryk och sedan förlåtelse. Dagmar yttrade då
och då ett litet ord, som om ingenting händt.
Ragnar satt och funderade på huruvida Fabian
ibland kände svartsjuka, såsom det ju kunde
tyckas på ett af hans yttranden ’nyss. Fabian
visste mycket väl att Dagmar stundom satt inne
hos Ragnar och pratade. För några dagar sedan,
när han skulle få besök af ett par härrar, som
Dagmar ej ville träffa, hade han själf sagt: nå,
du kan ju sätta dig inne hos Möller så länge!
När besöket var slut, hade han öppnat dörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
