Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljuft var det ej att finna sin egen lifeåskåcining,
som han inpräntat i hanne och som hon
utvecklat på sitt originella sätt, i den öfvertygelsen
att hon frambragt något alldeles nyttl Han
blef ömmare mot^hänne, ju mer han i hänne
fann en del af sitt eget andliga jag, och ju mer
han såg att hon älskade honom. Hännes kärlek
var blind. Hon såg upp till honom som till en
varelse af annat slag än öfriga mänskor. Med
öfvertygelsens entusiasm kallade hon honom
fullkomligheten själf, en guds ängel, guds egen
välsignade son.
En gång berättade hon att hon gått förbi
hans dörr, med denna tanke: där inne sitter
Kristus själf, Kristus, som gud har sändt ned
till mig, ovärdigal
Detta hindrade likväl ej att Dagmar, när
hon börjat älska, erfor ett lifligt behof af
genkärlek. Den ömhet, som Ragnar visade hänne,
blef också allltmer af det slaget, att hon trodde
sig ha vunnit hans hjärta. Själf behärskades
han af ett ständigt tvifvel på huruvida han
älskade hänne eller ej. Han ville det, och han
ville det ej. Han resonerade med sig själf
huruvida det vore rätt eller ej att älska hänne,
och ju mer han resonerade, dess villrådigare blef
han. Det förra lugna samlifvet afbröts därför
stundom af dessa små missförstånd och
oenigheter, som pläga följa kärleken i dess första
skede, när de älskande ej förstå hvandra fullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
